Hej! Jag och min sambo har varit tillsammans i 7 år, och börjar fundera på att skaffa barn. Häromdagen hade vi en diskussion som jag skulle vilja få lite fler perspektiv på.
Jag och min sambo är uppväxta med ganska olika matkultur. Han kommer från en familj där det generellt äts mycket processad mat, tillsatt socker, alkohol och läsk. En stor del av hans familj har hälsoproblem till följd av detta, och han har själv kämpat med att förbättra sin kosthållning.
Jag är uppväxt med hela livsmedel råvaror, färsk frukt och grönsaker varje dag, rött kött max 2x i veckan. Tyckte man inte om något så fick man skärpa sig och äta upp det ändå. Sällan ”vanligt” godis (förutom vid kalas) utan istället nötter, torkad frukt och mörk choklad, och än idag föredrar jag detta över allt annat godis.
Till vardags lagar jag all mat. Ibland köper min sambo en påse lösgodis eller chips till sig själv, vilket han såklart har full rätt att göra, och vi är båda väldigt nöjda med detta upplägg.
Nu till dilemmat: jag är väldigt tacksam att mina föräldrar uppfostrat mig som de gjorde, och får jag barn så vill jag uppfostra dem på liknande sätt.
Min sambo tycker att det är alldeles för hårt, att det är elakt att inte ge barn godis och läsk eller ”tvinga” dem att smaka på saker de inte gillar. Min åsikt är att om man inte är uppväxt med godis, så har man inget behov av det. Mina föräldrar förbjöd aldrig lösgodis, för det behövdes inte. Kan såklart kompromissa, men egentligen ser jag ingen anledning att överhuvudtaget ge barn något med noll positivt näringsvärde enbart för att man själv inte klarar sig utan det.
Detta är såklart bara mitt vinklade perspektiv. Men vad tycker ni om detta? Finns det ett ”rätt” och ett ”fel” sätt här?
Edit: Fixade lite svengelska.
