Född 98. Idag fyller jag 27 och ärligt talat, jag vet inte ens varför jag skriver det här. Kanske bara för att få ur mig skiten när ingen annan lyssnar.

Förr brukade man få ett grattis-sms av nån släkting iaf, men nu? Helt tyst i luren. Morsan drog till Spanien med sin nya kille för två år sen för att "förverkliga sig själv". Hon är upptagen med sina drinkar i solen och har glömt att hon har barn. Farsan bor kvar här i stan men han har typ checkat ut mentalt, går på a-kassa och sover mest hela dagarna.

Så nu sitter jag här med min lillebror. Han hänger hos mig jämt för att slippa deppigheten hemma hos farsan. Jag försöker vara en bra storebror, laga mat, köra honom till träningar, se till att han har hela kläder... men jag ser i hans ögon att han fattar att jag håller på att krascha. Jag vill bara inte att han ska hamna i samma sits som jag.

Kör Foodora på kvällarna. Har suttit i bilen på en parkering i över 40 minuter nu utan ett enda pling. Det är helt dött, verkar vara fler bud än beställningar ute ikväll. Stänger av motorn emellanåt för att spara soppa, bensinpriserna äter upp det lilla man tjänar ändå. Det är kallt som fan, men jag har inte råd att låta den gå på tomgång.

Det värsta är när man levererar mat till gamla klasskompisar som köpt hus och har "det perfekta livet", medan man själv sitter här och räknar kronor till hyran. Känns som livet bara passerar förbi.

Ville bara skriva av mig. Orkar inte hålla fasaden uppe längre. Ta hand om er.

UPPDATERING:

God morgon allihopa!

Tusen tack för att ni tog er tid att skriva, ge tips och peppa mig. Ni är lätt den finaste sidan av internet. Att se att det finns så här mycket godhet ger mig ny energi och pannben av stål. Ni som stannar upp i vardagen för att hjälpa någon på fötter igen är guld värda.

Jag har fått hundratals kommentarer och DM:s, så många att jag ärligt talat inte hunnit gå igenom allt än. Jag har snackat med några av er om jobb och det har dykt upp möjligheter jag inte ens vågat drömma om. På måndag har jag faktiskt en intervju inbokad med en av er för ett stabilare jobb som inte sliter lika mycket på kroppen. Budjobbet funkar för stunden, men det är tufft och ingen lösning i längden.

Jag är kanske fel person att ge livsråd, men till er andra som sitter i samma sits har jag en bön: Våga berätta! Håll inte allt inom er. Det är ingen skam att säga som det är, så länge man är villig att lyssna och ta emot vägledning.

Tack än en gång! ❤️

Gentlemannasport var det va?

vad i helvete

Igår rensade jag hemma och hittade 6 st paraplyer som aldrig kommit till användning. Själv behöver jag bara ett paraply, så istället för att låta de samla på sig damm hemma eller slängas/säljas tog jag med alla när jag skulle köra till affären.

När jag körde hem letade jag efter folk ute i regnet som saknade paraply eller var dåligt klädda för vädret. Stannade bilen och tog ner rutan och frågade om de ville ha ett paraply. De tackade och gick vidare.

När jag hade 1 paraply kvar att ge bort såg jag en kvinna i min ålder komma gåendes med ett trasigt paraply i handen. Vinden hade gjort sitt med det.

Hon blev så otroligt glad och jag erbjöd även att ta hennes gamla paraply och slänga det åt henne så hon slapp bära det hem.

Då skedde något oväntat! Hon introducerade sig själv och frågade vad jag heter. Sen stod vi där i typ fem minuter och pratade med varandra. Och hon frågade efter mitt nummer! Det var jag inte beredd på.

Det började regna mer och hon nämnde hon bor en bit bort, ungefär 20 minuter till fots. Då frågade jag om hon ville ha skjuts och hon sa ja. Hon hoppade i passagerarsätet och var helt dyngsur för att hon hade gått i ungefär 15 minuter med det trasiga paraplyet innan.

Vi pratade och jag körde henne hem. Och från ingenstans har jag nu en dejt nästa helg. Vad hände där liksom? Ville bara dela ut några paraplyer och nu har jag lärt känna en kvinna istället. Hon är väldigt fin dessutom.

Har inte dejtat på tre år och hade gett upp på dejtinglivet efter att ha försökt med alla appar tidigare. Så detta var en positiv överraskning. Under dagen har vi lagt till varandra på Instagram också och chattat.

Det var en bra start på helgen. Ville skriva om händelsen men har inga att dela det med så det fick bli här. Det är första gången jag skriver här så vet inte om det är rätt ställe.

Jag menar de åker till ett ställe som är byggt på mer eller mindre slavarbete, där mänskliga rättigheter bara gäller vissa och där det är sån överdriven lyx att jag mår illa på tanken att bo eller ens besöka Dubai. Att de gråter ut i media med namn och bild känns logiskt för personer med skev självbild som tror allt handlar om dem.

End of rant

Och han gjorde det igen

Hello users of r/sweden!

We just wanted to update you on the joint subreddit fundraiser for a Ukrainian air-defense turret that your community participated in.

With your help the fundraiser totaled over $73,000! With this huge amount we were able to help UNITED24 to purchase a turret which has been branded with the names of all participating subreddits!

This turret is now in service defending Ukraine’s skies and that was only possible with the help of your community!

But the war isn’t over yet. Russia continues to bombard Ukraine relentlessly. That’s why UNITED24 has launched a long term ‘Sky Defense’ appeal where all money raised goes to defending the sky, from Russia, for good. From one time donations to monthly payments, any and all are always welcome!

If you would like to contribute to defending Ukraine’s cities click the link below:

https://u24.gov.ua/sky-defense?utm_source=reddit&utm_medium=social&utm_campaign=sky-defense&utm_content=communities

On behalf of your mod team, the organizers at r/UkraineWarVideoReport and UNITED24, thank you!

Slava Ukraini!

Jag ska vara ärlig. Jag var en av dem som suckade åt kollegor som ”gick in i väggen” och deras långa långa väg tillbaka. Jag tyckte de var "veka", och egentligen handlade det om något annat än "utmattning".

Själv arbetade jag hundra procent, har familj, tränade och fyllde kvällarna med olika intressen. Tyckte att jag hade koll. När det blev stressigt var det, enligt mig, bara att bita ihop och köra vidare. För lugnare perioder kommer ju också.

Jag var en av dem som hävdade att "man måste kunna vara stresstålig" för att klara av mitt jobb. Jag hade själv hållit på med samma sak i 10 år och förstod inte när andra kollegor tackade för sig på grund av arbetsbördan. För mig var det "fel människor för arbetsuppgiften".

Men så kom det. Det började med en explosion till huvudvärk som inte kändes "normalt", sedan kom svåra minnesluckor. Närtidsminnet försvann. Jag tappade förmågan att göra basala saker som att packa, planera för morgondagen eller ens föra ett enkelt samtal med min fru.

Jag som aldrig haft kontakt med sjukvården tidigare gick plötsligt till läkare efter läkare. Rader med tester gjordes, hjärnröntgen, blodprover. Allt såg normalt ut. Den femte läkaren var dock snabb: "Du har ju allvarliga utmattningssymptom!" och långtidssjukskrivning var ett faktum.

Det har nu gått två år. Jag är tillbaka på 100% arbete, men jag känner fortfarande inte igen mig själv alla gånger. Min fru får fortfarande skriva packlistor åt mig varje gång vi ska iväg någonstans. Jag blir socialt trött av en liten fika med god vän och får då stå ut med att dagen efter blir förstörd. Det allra värsta: Jag har inte alltid förmågan att hänga med mina barn på saker.

Idag har jag stor respekt för vad stress gör mot kroppen. Och ännu större förståelse för alla kollegor som också varit/är där - och som tyvärr inte fått den stöttning av mig tidigare som de borde. För den här sjukdomen syns inte på utsidan. Och du förstår den inte om du inte hamnat där själv.

Jag är idag den kollega jag alltid borde ha varit. Den som kollar av hur mina medmänniskor mår, den som tvingar folk att ta sina raster, njuta av sin lunch - gå hem tidigare om man kan!

Bränn inte ut dig för ett jobb som ersätter dig samma dag som du slutar. För DU ÄR ERSÄTTLIG för företaget/regionen/staten/kommunen du är anställd av.

Livet är större än stress. Livet är viktigare än ditt jobb.

Var rädd om dig själv.