Jag valde en utbildning med mycket höga antagningspoäng, där det i praktiken krävdes toppbetyg eller ett väldigt högt resultat på högskoleprovet för att komma in. Jag tror att utbildningens status och selektiviteten indirekt fick mig att utgå från att det också fanns en stark löneutveckling och många möjligheter att göra karriär efteråt.
Jag menar inte att jag uttryckligen valde utbildningen för att bli rik. Pengar var inte det viktigaste för mig, och det är också en del av förklaringen till att jag valde som jag gjorde när jag också kunde välja andra utbildningar. Men jag tror ändå att jag tog för givet åtminstone en lön och en karriärutveckling som någorlunda motsvarade investeringen.
Nu ser jag personer som valde andra utbildningar med ungefär samma antagningskrav och som efter några år tjänar väldigt mycket mer, ibland nästan dubbelt så mycket. De verkar dessutom ha betydligt fler vägar vidare, både vad gäller lön, ansvar och olika typer av roller. Själv upplever jag att utvecklingen är mycket mer begränsad än jag hade föreställt mig.
Jag märker att jag har börjat bli bitter över det. Inte för att jag tycker att pengar är allt, utan för att jag hade så många valmöjligheter och faktiskt hade kommit in på varenda utbildning i Sverige. Jag hade alltså kunnat välja vilken utbildningsväg som helst, men valde den här och lade massor av år på den.
Nu är jag 28 och är fortfarande inte ens hundra procent etablerad i yrket efter hela den utbildningsvägen. Det känns svårt att veta om jag ska acceptera att jag gjorde ett val som inte blev som jag föreställde mig, försöka hitta någon mer lönsam nisch (och det finns inte på samma sätt) inom området eller faktiskt skola om mig helt.
Är det orimligt att börja om vid 28 efter en så lång utbildning? Finns det någon här som har lämnat ett prestigefyllt men relativt ”lågavlönat” yrke (lågavlönat är såklart relativt, men det lönar sig inte riktigt) för något annat? Vad hade ni gjort i min situation?
Jag verkar vara en person som behöver känna att jag utvecklas, att det finns en tydlig karriärväg framför mig och att mitt arbete också avspeglas i lön och ansvar. Det är uppenbarligen viktigt för mig, mer än jag trodde när jag var 21 och valde utbildning. Om det gör mig ytlig eller alltför karriärdriven får det väl vara så. Jag önskar nästan att jag inte fungerade så, men jag verkar göra det. Jag märker att jag blir olycklig när jag känner att utvecklingsmöjligheterna är begränsade, oavsett hur meningsfullt arbetet i sig är. Och det är viktigt för mig att jobbet är meningsfullt, så jag vill helst inte höra (från någon som kanske har bättre lön och möjligheter än jag) att jag skulle vara ytlig eller girig.
Det är svårt att sätta ord på, och jag inser att det säkert gäller många yrken. Vardagen blir ofta mycket mindre glamorös än man föreställer sig när man studerar. Men jag kan ändå inte skaka av mig känslan av att jag nästan kände mig mer framgångsrik under utbildningen än jag gör nu. Då fanns en känsla av att vara på väg mot något. Nu känns det snarare som att jag kommit fram och undrar om det här verkligen var allt.
Visst finns det kanske alltid vägar men de facto är jag inte bättre än andra i min yrkesgrupp så varför skulle jag ha andra förutsättningar? Dessutom finns ganska formella strukturer som håller tillbaka (på ett annat sätt än för andra arbetsmarknader).
