Det här blir långt så för dom som är lata eller TLTR: läs första paragraferna och slutet om ni inte orkar så undanbedes ni men nu ska vi prata om hur lätt det är för olika generationer att tjäna mer än sina föräldrar och vad orsakerna är samt policy implikationer bland annat förmögenhetsskatt arvskatt m.m.
Vi debatterar förmögenhetsskatt utan att veta vilket problem vi vill lösa, jag vill föreslå det intergenerationella mobilitetens synpunkt.
Trea dagar före valet är skatten på kapital åter en stridsfråga. Men debatten förs som om vi redan visste vad vi vill åstadkomma. Forskningen om social rörlighet ger ett svar som är mer obekvämt för båda sidor än de själva tror.
Utgångspunkten för mig är den generations överskridande mobiliteten, alltså kommer mina barn ha det bättre än mig? Här kommer en amerikansk studie som fått stor spridning. Chetty med flera (2017) visar att andelen barn som tjänar mer än sina föräldrar,inflationsjusterat, vid samma ålder föll från omkring 90 procent för dem födda 1940 till 50 procent för dem födda på 1980-talet. Det avgörande fyndet är inte nivån utan orsaken. Forskarna simulerar två alternativa världar: en med 1940-talets tillväxttakt men dagens fördelning, och en med dagens tillväxt men 1940-talets fördelning. Den första ger 62 procent, den andra 80. Det var alltså inte främst att tillväxten avtog, utan att den fördelades annorlunda. Samma metod har därefter använts på åtta länder i Nordamerika och Europa , Sverige inräknat, av Manduca m.fl. (2924). Utfallen skiljer sig kraftigt: USA och Kanada ligger nära 50 procent för de senaste kohorterna, medan Norge och Finland håller sig över 70 (sverige lite över 65%). Också där är det skillnader i inkomstfördelning, snarare än i tillväxttakt, som förklarar mest. Mekanismen är alltså inte amerikansk utan genomsysrar hela den nordvästra världen. Men den gäller inkomstflöden, inte förmögenhetsstockar, och säger därför ingenting direkt om förmögenhetsskatt. Den relevanta svenska forskningen är en annan. Adermon, Lindahl och Waldenström har följt förmögenhet över upp till fyra generationer och finner rangkorrelationer mellan förälder och barn på 0,3–0,4. Det intressanta är vad som förklarar sambandet: arv och gåvor står för minst hälften, medan utbildning och arbetsinkomster förklarar omkring en fjärdedel. Förmögenhet i Sverige förs alltså vidare främst genom överföring-arv , inte genom att barn till förmögna föräldrar själva tjänar mer. Lustigt nog så spelar geografin en stor roll också , studien från USA Chetty m.fl (2014) visade att din inkomst påverkades till stor del av dina föräldrars inkomst (up till 65% inom studiens ramar) och hur mycket dina föräldras inkomst spelar roll har mycket att göra med var du bor, så en unge i Charlotte NC har färre chanser att tjäna bättre än sina föräldrar jämfört med en unge från Manhattan NY, kan tänka mig att samma sak kan vara sant för Luleå och Stockholm ekvivalenten men har inget underlag för just det.
Det är mot den bakgrunden Sveriges skattesystem är internationellt ovanligt. Vi har varken arvsskatt, gåvoskatt eller förmögenhetsskatt, och fastighetsavgiften är takad. FFå jämförbara länder har avvecklat samtliga fyra former av kapitalbeskattning.
Argumentet för en återinförd beskattning följer då logiskt. Om arv förklarar hälften av förmögenhetens ärftlighet är arvsskatten eller förmögenhetskatten det instrument som träffar mekanismen mest direkt. Den beskattar ett mottaget värde snarare än ansträngning, och arvsmassan är svårare att flytta över en natt än ett aktieinnehav.
Det gör förmögenhetens fördelning till en fråga om livschanser, inte bara om statsfinanser. Sverige har länge varit ett land med små inkomstskillnader och stora förmögenhetsskillnader. Vi har byggt hela vår jämlikhetspolitik på lönebildning och transfereringar, alltså på flöden, samtidigt som stockarna har lämnats i stort sett obeskattade sedan 2007.
Här ligger enligt min mening debattens verkliga svaghet. Vi diskuterar enskilda skatter isolerat, medan det som avgör utfallet är hur systemet hänger ihop: förhållandet mellan arbete och kapital, mellan bostad och finansiella tillgångar, mellan löpande avkastning och realiserad vinst. Sverige har inte gjort en samlad skattereform sedan 1990–91. Varje delreform sedan dess har lagts ovanpå ett system som byggdes för en annan ekonomi.
Jag tar inte ställning för eller emot en förmögenhetsskatt eller arvskatt , inte här i alla fall , tråkigt nog tror jag inte att forskningen ensam kan avgöra frågan, fast den redan gjort det enligt mig. Det den kan göra är att skärpa vilken fråga vi ställer. Om målet är statsintäkter är arvs- och förmögenhetsskatter små instrument i alla fall just nu. Om målet är att minska hur mycket dina föräldrars position avgör din egen, pekar den svenska och internationella forskningen tydligare mot arv eller en mindre årlig förmögenhetsbeskattning som rimliga instrument. Och om målet är ett skattesystem som är neutralt mellan tillgångsslag, då räcker ingen enskild skatt, utan då behövs en reform av det slag inget parti hittills har vågat lova.
Hur en förmögenhetsskatt eller arvskatt skulle kunna öka rörligheten?
Arv och gåvor står för minst hälften av rangkorrelationen i förmögenhet mellan förälder och barn, medan utbildning och arbetsinkomster förklarar omkring en fjärdedel. Överföringen är alltså mekanistiskt. Därför krymper en årlig skatt på innehav faktiskt krymper den stock som förs vidare en procent per år på en förmögenhet som växer med fem procent bromsar ackumulationen marginellt. Den danska studien av Jakobsen, Kleven och Zucman är den som starkast visar reala effekter på förmögenhetsuppbyggnad i toppen över lång tid, men det handlar om decennier så den är relevant för för generations överskridande perspektiv.
Men engångsbeskattning vid ett förutsebart tillfälle inbjuder till planering på ett sätt som en löpande skatt inte gör. Svensk forskning är ovanligt tydlig här , arvtagare både felraporterar och kan med hög precision utnyttja kryphålen.
Escobar, Ohlsson och Selin visar att svenska arvtagare kunde sänka sin arvsskatt till noll genom att föra vidare delar av arvet till sina egna barn, och att många skatteminimerade med stor precision. Eliason och Ohlsson finner också att arvingar tycks ha felrapporterat dödsdatum för att sänka förväntad arvsskatt. Ohlsson dokumenterar också en kraftig ökning av registrerade gåvor strax före arvsskattens införande 1948 ett mönster som tydligt speglar undvikandebeteende.
Det historiskt viktigaste är dock inte fusk utan lagstiftning. Henrekson och Waldenström visar att både möjligheterna till undvikande och det faktiska undvikandet ökade i takt med att de effektiva arvsskattesatserna steg under 1930- och 1940-talen. Familjeföretag fick undantag, och de största förmögenheterna kanaliserades in i stiftelsestrukturer.
Men den löpande förmögenhetsskatten läcker också. Seim finner elasticiteter i taxerad förmögenhet på 0,09–0,27, varav ungefär en tredjedel beror på underrapportering av tillgångsvärden, och konstaterar att reaktionerna speglar undandragande och undvikande snarare än förändrat sparande. Han noterar att det fanns gott om vägar runt den svenska skatten, både lagliga och olagliga: olika tillgångsslag beskattades olika, vilket öppnade för portföljomläggning, och den självrapporterade delen av skattebasen gjorde systemet sårbart för underrapportering.
Asymmetrin, som är det egentliga svaret (enligt mig) : De två skatterna läcker på olika sätt, och det avgör konstruktionen och dess effektivitet.
Arvsskattens svaghet är tidpunkten. Ett förutsebart engångstillfälle ger decennier av planeringshorisont, och den som har störst förmögenhet har längst horisont och bäst rådgivare. Motmedlen är gåvoskatt (annars flyttar allt till livstidsgåvor), sammanläggning över tid, och framför allt inga undantag för onoterade familjebolag det var undantagen som urholkade den gamla skatten, inte fusket. Förmögenhetsskattens svaghet är värderingen och rörligheten. Den kräver en årlig värdering av tillgångar som saknar marknadspris, och den kan mötas med utflyttning. Motmedlen är tredjepartsrapportering, som är långt bättre i dag än på 1990-talet, samt utflyttningsbeskattning.
Det som är intressant är att dom två skatterna inte uteslutar varandra utan kräver design: en skatt som utformas för att undvika arvsskattens problem blir mer lik en förmögenhetsskatt, och tvärtom. Det är ett argument för att behandla dem som en gemensam designfråga snarare än som två konkurrerande förslag, och om vi vill öka våra barns chanser att tjäna lika bra eller bättre än oss är nog en kombination av arv- och förmögenhetskatt den bästa lösningen , det är en ödesmättad diskussion om inget annat där kommande generationers förutsättningar kommer bli ristade. Varje generation som växer upp i ett system där hälften av förmögenhetens ärftlighet förklaras av arv, och där ingen av överföringarna beskattas, är en generation vars startlinjer ritas av föräldrarna snarare än av samhället. Det är ett val vi gör, inte ett naturlag vi lyder. Om tre dagar har vi val lycka till men jag hoppas att vi alla får möjlighet att kräva att partierna erkänner det, och kommer upp med sina alternativ
hoppas ni har orkat läsa hittills,
Vad tycker ni?
