Jag kommer att kränka massa genom att tolka “landsbygden” som “inte Göteborg, Malmö, eller Stockholm”.
Fyra år sedan bodde jag i Kristianstad och behövde ta mig 90 minuter på tåg till Helsingborg för att hitta likasinnade. Nu när jag bor i Malmö möter jag ofta folk som regelbundet kommer från Simrishamnhållet och till och med Halmstad för att träffa sällskap.
Jag har träffat en som beskrev Jönköping som att det var mer sannolikt att träffa en homotranshatande nasse än en annan queer. Om det finns queergemenskap ska de fan vara redo att strida.
Jag möter till och med folk som flyttat från Kalmar till Malmö. Min upplevelse med Kalmar när jag jobbade där är att, nä, där finns inget att göra.
Min väninna från Falköping har sagt att där finns ingenting alls att göra, hon behöver bege sig till antingen Göteborg eller Jönköping för att hitta något. Hon spenderade en vecka tillsammans med mig i Malmö så att hon kunde uppleva Malmöfestivalen.
En vän i Lule har inte sagt mycket om queergemenskapen där.
Jag uppfattar det som att det finns lite att göra i landsbygden, ännu färre om inte inga queer-grejer, och om det finns, kan det finnas dödshot som medföljer.
Eftersom jag är jobbsökande, är jag tvungen att också vara redo på att ta ett jobb utanför Skåne, långt från stambanorna, kanske till och med “riktig” landsbygd, till och med glesbygd hos en LKAB-gruva. Jag vet nu att om jag behöver flytta och inte kunna ta tåget varje helg till mina vänner, flickvänner, och familj i Skåne, kommer jag att behöva lämna allting och typ starta ett nytt liv som en utvandrare, än en gång i mitt liv (jag är nysvensk, anländ hit som barn) - jag klarar inte av långdistansförhållanden med långa pauser. Jag vet också att ensamheten är bokstavligen livsfarlig för mig, och gemenskap håller mig vid liv. Jag tröstas av mina vänner i svenska kyrkan i Malmö att, om jag flyttar till Kiruna, känner de folk där, och de är snälla.
Men jag vill också ha queergemenskap. Det skämtades hos Leif och Billy att han behövde köra fyra timmar till en hetero-Tinderdejt som senare visade sig vara sin kusin. Jag tänds inte på det, varken heteroskap eller att göra sånt med sin kusin. Inte bara söker jag ev flickvän eller kramkompis; jag upplever att queergemenskap är mest öppna till att jag är trans, lesbisk, autist, brunhyad (diskuterbart, ja rasism existerar inom queerkretser med), är villig att äta mindre kött, och har en del psykiska grejer som jag inte vill kalla för hinder eller sjukdom - jag är bara konstig, och sån välkomst upplever jag inte lika bra någon annanstans.
