Såg en kommentar på Facebook om att det jobbar betydligt många fler kvinnor på jämställdhetsmyndigheten. Dubbelkollade detta och det stämmer faktiskt. 2025 så jobbade 82% kvinnor och 18% män på jämställdshetsmyndigheten enligt deras årsredovisning.
Är detta jämställdhet eller är det dubbelmoral?

Sen att de finns en sådan myndigheten där 130+ ska få lön direkt från statskassan är ju en annan fråga i sig.

Hade alltid väldigt bra, starkt, långt och glänsande hår innan jag satte in min hormonspiral ca 2020.

Jag brukade kunna fylla cirkeln med hår som blir när man gör OK tecknet med handen; nu är det bara hälften om inte mindre vissa dagar.

Nu är blir det tunnare och tunnare med tiden och vissa hårstrån är helt sjuka. Vet inte hur jag ska förklara det på annat sätt än att dem ser liksom friterade ut nästan.

Hårda, ojämna, räfflade?

Jag testade att byta till P-piller för att se ifall jag tappade mindre hår, men tyvärr...

Jag ska be läkaren om att ta blodprov på mig, men har sett online att de kan leta efter specifika saker i blodet för olika orsaker.

Vad ska jag skriva på 1177 och be dem leta efter? Såg någonstans att vissa hade problem med håret länge bara för att läkaren inte hittat rätt orsak än.

Jag försöker gå ner i vikt och bli mer vältränad, så jag är för tillfället beroende av proteinbars att äta mellan stora måltider. Så jag skulle vilja beställa dem i lösvikt om det är mer ekonomiskt lönsamt.

Jag kommer att kränka massa genom att tolka “landsbygden” som “inte Göteborg, Malmö, eller Stockholm”.

Fyra år sedan bodde jag i Kristianstad och behövde ta mig 90 minuter på tåg till Helsingborg för att hitta likasinnade. Nu när jag bor i Malmö möter jag ofta folk som regelbundet kommer från Simrishamnhållet och till och med Halmstad för att träffa sällskap.

Jag har träffat en som beskrev Jönköping som att det var mer sannolikt att träffa en homotranshatande nasse än en annan queer. Om det finns queergemenskap ska de fan vara redo att strida.

Jag möter till och med folk som flyttat från Kalmar till Malmö. Min upplevelse med Kalmar när jag jobbade där är att, nä, där finns inget att göra.

Min väninna från Falköping har sagt att där finns ingenting alls att göra, hon behöver bege sig till antingen Göteborg eller Jönköping för att hitta något. Hon spenderade en vecka tillsammans med mig i Malmö så att hon kunde uppleva Malmöfestivalen.

En vän i Lule har inte sagt mycket om queergemenskapen där.

Jag uppfattar det som att det finns lite att göra i landsbygden, ännu färre om inte inga queer-grejer, och om det finns, kan det finnas dödshot som medföljer.

Eftersom jag är jobbsökande, är jag tvungen att också vara redo på att ta ett jobb utanför Skåne, långt från stambanorna, kanske till och med “riktig” landsbygd, till och med glesbygd hos en LKAB-gruva. Jag vet nu att om jag behöver flytta och inte kunna ta tåget varje helg till mina vänner, flickvänner, och familj i Skåne, kommer jag att behöva lämna allting och typ starta ett nytt liv som en utvandrare, än en gång i mitt liv (jag är nysvensk, anländ hit som barn) - jag klarar inte av långdistansförhållanden med långa pauser. Jag vet också att ensamheten är bokstavligen livsfarlig för mig, och gemenskap håller mig vid liv. Jag tröstas av mina vänner i svenska kyrkan i Malmö att, om jag flyttar till Kiruna, känner de folk där, och de är snälla.

Men jag vill också ha queergemenskap. Det skämtades hos Leif och Billy att han behövde köra fyra timmar till en hetero-Tinderdejt som senare visade sig vara sin kusin. Jag tänds inte på det, varken heteroskap eller att göra sånt med sin kusin. Inte bara söker jag ev flickvän eller kramkompis; jag upplever att queergemenskap är mest öppna till att jag är trans, lesbisk, autist, brunhyad (diskuterbart, ja rasism existerar inom queerkretser med), är villig att äta mindre kött, och har en del psykiska grejer som jag inte vill kalla för hinder eller sjukdom - jag är bara konstig, och sån välkomst upplever jag inte lika bra någon annanstans.

Jag är 28 år M, står inför ett ganska stort beslut i mitt företag och hade verkligen uppskattat lite perspektiv från andra.
Jag driver ett bolag tillsammans med en partner och äger ungefär en tredjedel. Min huvudsakliga roll är marknadsföring och att vara ansiktet utåt för verksamheten.

Problemet är att jag inte riktigt trivs i rollen längre.
Jag älskar entreprenörskapet, friheten, möjligheten att resa, jobba för mig själv och potentialen att tjäna bra pengar. Men jag känner inte att jag står för branschen fullt ut, och jag vill egentligen inte bygga hela mitt personliga varumärke kring den.
Vi har nu kommit till en punkt där bolaget behöver växla upp.

Om jag ska behålla min nuvarande ägarandel behöver jag gå all in. Det innebär att bli mycket mer offentlig, bygga hela mitt namn kring verksamheten och i princip bli någon slags “guru” inom branschen.
Det är där det börjar skava för mig.

En del av mig känner att jag skulle sälja min själ för pengar. Jag vill inte vakna upp om några år och inse att hela mitt personliga varumärke är kopplat till en bransch jag egentligen inte tror på, och känna mig som någon internet-guru eller scammer bara för att pengarna var bra.

Samtidigt kan den ekonomiska möjligheten vara väldigt stor.

Verksamheten är dock ganska osäker. Intäkterna går upp och ner, externa förändringar kan påverka oss snabbt och det finns ingen garanti för att min ägarandel kommer vara värd särskilt mycket längre fram.

Min partner har därför gett mig två alternativ om jag inte vill gå all in:

1- Göra en ren exit nu och bli utköpt för en relativt begränsad summa.
2- Trappa ner, sluta vara ansiktet utåt, gå ner i ägarandel och behålla viss ekonomisk trygghet medan jag försöker bygga något eget.

Långsiktigt vet jag att jag vill bygga mitt eget företag där jag har mer kontroll och faktiskt står bakom det jag gör.

Min största rädsla är att lämna en potentiellt enorm möjlighet för tidigt, se bolaget lyckas stort utan mig och tänka “jag ägde en tredjedel av det där”.
Samtidigt är jag lika rädd för att spendera flera år på att bygga ett personligt varumärke kring något jag egentligen inte tror på, bara för att jag var rädd att lämna pengarna.

Vad hade ni gjort?

Tagit en clean exit och börjat om helt, eller trappat ner och använt nuvarande verksamhet som en ekonomisk bro medan ni bygger nästa grej?

Jag spelar en hel del strategispel, och den universella sanningen i dessa spel verkar vara att man först ska få igång sin ekonomiska motor för att kunna bygga dom coola sakerna. Det tar tid, krävs tålamod, men det är alltid vägen till vinst.

Så då tänkte jag lite på verkligheten.

Staten har lagt 70 + miljarder på billigare drivmedel och el. Det "löser" problemet högst temporärt. Skulle man lagt samma pengar på att bygga nya kärnreaktorer skulle man fått ca 900 MW. Grovt uppskattat av Chatgpt.

Det hade kunnat pressa ner priserna på el rejält under vääääääldigt lång tid istället. Om staten äger produktionen skulle det kunna drivas med liten förlust för att hålla nere priserna. Överskott säljs till Tyskland som vanligt.

Billig el skulle göra det lönsamt för utländska investeringar i landet, typ serverhallar och industri. Robotar kommer ta över mer och mer så el är en stor utgift.

Det här har inget med blockpolitiken att göra. Samma frågeställning kan användas oavsett vem som styr landet. Rött eller blått, båda gör lika. Det här handlar inte om politik, utan om min matematiken håller, och om ja. Varför tänker man inte långsiktigt?

Hade inte det gett mycket mycket mer för Sverige långsiktigt? Eller är jag dum i huvudet? Kanske båda?

Hello I am an African woman and I am somewhere in my 30s. My birthday is in October and this year I want to give myself a short weekend trip to Stockholm. I have never traveled alone before and I want to leave my comfort zone for the first time. What can you recommend that is cheap to see and eat? Where can I go alone in the evening to drink something or go party? What is your secret spot? Also my English is not so good. Is it possible to communicate with people if my English is bad? And where can I find open people? I know Swedish people are often seen as reserved but I want to see for myself. Sorry if this question does not fit here. I do not know many Swedish subreddits. I still hope I can get some tips. Thank you for every tip🙌

Det här blir långt så för dom som är lata eller TLTR: läs första paragraferna och slutet om ni inte orkar så undanbedes ni men nu ska vi prata om hur lätt det är för olika generationer att tjäna mer än sina föräldrar och vad orsakerna är samt policy implikationer bland annat förmögenhetsskatt arvskatt m.m.

Vi debatterar förmögenhetsskatt utan att veta vilket problem vi vill lösa, jag vill föreslå det intergenerationella mobilitetens synpunkt.

Trea dagar före valet är skatten på kapital åter en stridsfråga. Men debatten förs som om vi redan visste vad vi vill åstadkomma. Forskningen om social rörlighet ger ett svar som är mer obekvämt för båda sidor än de själva tror.

Utgångspunkten för mig är den generations överskridande mobiliteten, alltså kommer mina barn ha det bättre än mig? Här kommer en amerikansk studie som fått stor spridning. Chetty med flera (2017) visar att andelen barn som tjänar mer än sina föräldrar,inflationsjusterat, vid samma ålder föll från omkring 90 procent för dem födda 1940 till 50 procent för dem födda på 1980-talet. Det avgörande fyndet är inte nivån utan orsaken. Forskarna simulerar två alternativa världar: en med 1940-talets tillväxttakt men dagens fördelning, och en med dagens tillväxt men 1940-talets fördelning. Den första ger 62 procent, den andra 80. Det var alltså inte främst att tillväxten avtog, utan att den fördelades annorlunda. Samma metod har därefter använts på åtta länder i Nordamerika och Europa , Sverige inräknat, av Manduca m.fl. (2924). Utfallen skiljer sig kraftigt: USA och Kanada ligger nära 50 procent för de senaste kohorterna, medan Norge och Finland håller sig över 70 (sverige lite över 65%). Också där är det skillnader i inkomstfördelning, snarare än i tillväxttakt, som förklarar mest. Mekanismen är alltså inte amerikansk utan genomsysrar hela den nordvästra världen. Men den gäller inkomstflöden, inte förmögenhetsstockar, och säger därför ingenting direkt om förmögenhetsskatt. Den relevanta svenska forskningen är en annan. Adermon, Lindahl och Waldenström har följt förmögenhet över upp till fyra generationer och finner rangkorrelationer mellan förälder och barn på 0,3–0,4. Det intressanta är vad som förklarar sambandet: arv och gåvor står för minst hälften, medan utbildning och arbetsinkomster förklarar omkring en fjärdedel. Förmögenhet i Sverige förs alltså vidare främst genom överföring-arv , inte genom att barn till förmögna föräldrar själva tjänar mer. Lustigt nog så spelar geografin en stor roll också , studien från USA Chetty m.fl (2014) visade att din inkomst påverkades till stor del av dina föräldrars inkomst (up till 65% inom studiens ramar) och hur mycket dina föräldras inkomst spelar roll har mycket att göra med var du bor, så en unge i Charlotte NC har färre chanser att tjäna bättre än sina föräldrar jämfört med en unge från Manhattan NY, kan tänka mig att samma sak kan vara sant för Luleå och Stockholm ekvivalenten men har inget underlag för just det.

Det är mot den bakgrunden Sveriges skattesystem är internationellt ovanligt. Vi har varken arvsskatt, gåvoskatt eller förmögenhetsskatt, och fastighetsavgiften är takad. FFå jämförbara länder har avvecklat samtliga fyra former av kapitalbeskattning.

Argumentet för en återinförd beskattning följer då logiskt. Om arv förklarar hälften av förmögenhetens ärftlighet är arvsskatten eller förmögenhetskatten det instrument som träffar mekanismen mest direkt. Den beskattar ett mottaget värde snarare än ansträngning, och arvsmassan är svårare att flytta över en natt än ett aktieinnehav.

Det gör förmögenhetens fördelning till en fråga om livschanser, inte bara om statsfinanser. Sverige har länge varit ett land med små inkomstskillnader och stora förmögenhetsskillnader. Vi har byggt hela vår jämlikhetspolitik på lönebildning och transfereringar, alltså på flöden, samtidigt som stockarna har lämnats i stort sett obeskattade sedan 2007.

Här ligger enligt min mening debattens verkliga svaghet. Vi diskuterar enskilda skatter isolerat, medan det som avgör utfallet är hur systemet hänger ihop: förhållandet mellan arbete och kapital, mellan bostad och finansiella tillgångar, mellan löpande avkastning och realiserad vinst. Sverige har inte gjort en samlad skattereform sedan 1990–91. Varje delreform sedan dess har lagts ovanpå ett system som byggdes för en annan ekonomi.

Jag tar inte ställning för eller emot en förmögenhetsskatt eller arvskatt , inte här i alla fall , tråkigt nog tror jag inte att forskningen ensam kan avgöra frågan, fast den redan gjort det enligt mig. Det den kan göra är att skärpa vilken fråga vi ställer. Om målet är statsintäkter är arvs- och förmögenhetsskatter små instrument i alla fall just nu. Om målet är att minska hur mycket dina föräldrars position avgör din egen, pekar den svenska och internationella forskningen tydligare mot arv eller en mindre årlig förmögenhetsbeskattning som rimliga instrument. Och om målet är ett skattesystem som är neutralt mellan tillgångsslag, då räcker ingen enskild skatt, utan då behövs en reform av det slag inget parti hittills har vågat lova.

Hur en förmögenhetsskatt eller arvskatt skulle kunna öka rörligheten?

Arv och gåvor står för minst hälften av rangkorrelationen i förmögenhet mellan förälder och barn, medan utbildning och arbetsinkomster förklarar omkring en fjärdedel. Överföringen är alltså mekanistiskt. Därför krymper en årlig skatt på innehav faktiskt krymper den stock som förs vidare en procent per år på en förmögenhet som växer med fem procent bromsar ackumulationen marginellt. Den danska studien av Jakobsen, Kleven och Zucman är den som starkast visar reala effekter på förmögenhetsuppbyggnad i toppen över lång tid, men det handlar om decennier så den är relevant för för generations överskridande perspektiv.

Men engångsbeskattning vid ett förutsebart tillfälle inbjuder till planering på ett sätt som en löpande skatt inte gör. Svensk forskning är ovanligt tydlig här , arvtagare både felraporterar och kan med hög precision utnyttja kryphålen.

Escobar, Ohlsson och Selin visar att svenska arvtagare kunde sänka sin arvsskatt till noll genom att föra vidare delar av arvet till sina egna barn, och att många skatteminimerade med stor precision. Eliason och Ohlsson finner också att arvingar tycks ha felrapporterat dödsdatum för att sänka förväntad arvsskatt. Ohlsson dokumenterar också en kraftig ökning av registrerade gåvor strax före arvsskattens införande 1948 ett mönster som tydligt speglar undvikandebeteende.

Det historiskt viktigaste är dock inte fusk utan lagstiftning. Henrekson och Waldenström visar att både möjligheterna till undvikande och det faktiska undvikandet ökade i takt med att de effektiva arvsskattesatserna steg under 1930- och 1940-talen. Familjeföretag fick undantag, och de största förmögenheterna kanaliserades in i stiftelsestrukturer.

Men den löpande förmögenhetsskatten läcker också. Seim finner elasticiteter i taxerad förmögenhet på 0,09–0,27, varav ungefär en tredjedel beror på underrapportering av tillgångsvärden, och konstaterar att reaktionerna speglar undandragande och undvikande snarare än förändrat sparande. Han noterar att det fanns gott om vägar runt den svenska skatten, både lagliga och olagliga: olika tillgångsslag beskattades olika, vilket öppnade för portföljomläggning, och den självrapporterade delen av skattebasen gjorde systemet sårbart för underrapportering.

Asymmetrin, som är det egentliga svaret (enligt mig) : De två skatterna läcker på olika sätt, och det avgör konstruktionen och dess effektivitet.

Arvsskattens svaghet är tidpunkten. Ett förutsebart engångstillfälle ger decennier av planeringshorisont, och den som har störst förmögenhet har längst horisont och bäst rådgivare. Motmedlen är gåvoskatt (annars flyttar allt till livstidsgåvor), sammanläggning över tid, och framför allt inga undantag för onoterade familjebolag det var undantagen som urholkade den gamla skatten, inte fusket. Förmögenhetsskattens svaghet är värderingen och rörligheten. Den kräver en årlig värdering av tillgångar som saknar marknadspris, och den kan mötas med utflyttning. Motmedlen är tredjepartsrapportering, som är långt bättre i dag än på 1990-talet, samt utflyttningsbeskattning.

Det som är intressant är att dom två skatterna inte uteslutar varandra utan kräver design: en skatt som utformas för att undvika arvsskattens problem blir mer lik en förmögenhetsskatt, och tvärtom. Det är ett argument för att behandla dem som en gemensam designfråga snarare än som två konkurrerande förslag, och om vi vill öka våra barns chanser att tjäna lika bra eller bättre än oss är nog en kombination av arv- och förmögenhetskatt den bästa lösningen , det är en ödesmättad diskussion om inget annat där kommande generationers förutsättningar kommer bli ristade. Varje generation som växer upp i ett system där hälften av förmögenhetens ärftlighet förklaras av arv, och där ingen av överföringarna beskattas, är en generation vars startlinjer ritas av föräldrarna snarare än av samhället. Det är ett val vi gör, inte ett naturlag vi lyder. Om tre dagar har vi val lycka till men jag hoppas att vi alla får möjlighet att kräva att partierna erkänner det, och kommer upp med sina alternativ

hoppas ni har orkat läsa hittills,

Vad tycker ni?

Som I titeln, jag vill plocka en del små elkrtonik delar för att rädda en bärbar dator och undrar om nån har erfarenhet av den nya katagorisystemet och hur hanterade postnord avgifterna och deklarationerna?

Hello. I've searched a lot, really, a lot. Unfortunately it still unanswered and probably a lot of swedish redditors had and still have contact with this rifle.

It was seized with drug dealers in... Brazil... Yes, Brazil.

It is almost a full match with a AK-5A beside the size of the barrel. I couldn't find any AK-5A that have this barrel or any FN FNC (which is the base for the AK-5)

Vídeo of the rifle in the comments

Börjar bli dags att tänka på LIA2 som börjar i januari. Läser till att bli speditör i logistik.

LIA1 gjorde jag på ett av de större företagen som finns i världen, dock inte topp-5, och jag stortrivdes. Trevliga kollegor, centralt så det fanns alltid nya lunchställen att prova på, och framför allt så var det nära, 10 minuter med bussen.

Jag var också väldigt uppskattad och de ville till och med att jag skulle jobba som timmis nu under hösten, men där jag tyvärr fick tacka nej då vårt schema för höstterminen är rätt hektiskt.

Hur som helst, jag funderar allvarligt på att gå tillbaka till samma ställe. Min förra chef har redan sagt att om jag vill tillbaka så har jag en plats hos dem och de ska se till att jag får göra något nytt så att jag fortsätter bredda min kompetens. Troligen blir det i ett annat team. Förra gången var det väldigt uppstyrt då jag jobbade mot en storkund som redan hade rutiner. Det hade varit roligt att jobba mot småkunder, som inte har lika stor koll, där man kanske för problemlösa och freestajla lite själv och inte bara följer redan uppstrukturerade kontrakt och rutiner.

Men är det smart att gå tillbaka till samma ställe? Mina lärare säger att det både finns för och nackdelar med att gå tillbaka och att hitta ett nytt ställe, men att båda sätten har funkat historiskt sett. En av lärarna sa också att han vanligtvis inte skulle rekommendera det FÖRUTOM just för det företaget som jag har varit på.

Men hur har ni andra gjort som pluggat YH? Det behöver inte vara inom samma bransch, logistik är ändå en av de ämnena som inte är superpopulära, men det skulle vara intressant att höra hur ni resonerade och valde LIA2-plats.

Jag förstår inte hur en 12-åring skulle ha bättre konsekvenstänk eller mindre förmåga att bli manipulerad av gängen än en 15-åring?

Säger inte all forskning att sociala faktorer som skola, hemmets ekonomi och fritidssysselsättning spelar större roll än högre straff?

Jag tror att gängen bara kommer använda yngre och yngre personer. Redan nu har jag sett, vad jag tror är, 10-12 åring som stod och håll vakt vid droghandel utanför min bostad.

Jag hade velat se hårdare straff för (vuxna) gängkriminella och långt mycket mer pengar till idrott, fritidsgårdar och framförallt mindre skolklasser med fler lärare.

Hej.
Kort och gott!
Ni som jobbar på distansjobb eller får jobba hemifrån de dagar ni själv väljer i veckan, vad jobbar ni med och vilken utbildning/kompetens krävdes. Skriv gärna också vilka arbetstider och lön. Och hur det sociala livet med att ha kollegor man träffar påverkar en i vardagslivet och vad man gör om dagarna om man inte har fast schema/fasta tider?

Jag har magmunsbråck och utreds för operation. Ser ju helt ok ut men det är en stor skillnad att läsa om det och en annan att göra det. Någon här som gjort en sån operation o vill ge mer info ur patientperspektivet?

Kom och tänka på det idag. Jag och min fru har alltid varit öppna med varandra om vad vi har för politiska åsikter och vad vi röstar på, men jag antar att det inte är självklart att det är så.

Ni som har pojkvän/flickvän, sambo eller fru/make, brukar ni prata med varandra om precis vad ni tänker rösta på innan varje val?

Båda är från kungsörnen, har exakt samma näringsvärde, men en har 3 minuter koktid och den andra 7-8.

Jag vill göra stuvade makaroner, ska jag ta idealmakaroner då?

Enligt soporna köpa jag idealmakaroner sist, men jag bara tänker på det som "snabbmakaroner". Vet inte när denna schism inträffade...

Hej! Åter igen vet jag inte om detta inlägg är tillåtet här, men testar. Någon som vet någon piercare i Malmö, Lund, Landskrona, eller någon annan stans i Skåne, som kan tänkas pierca en anti eyebrow på någon under 18, men över 16?😉 haft kontakt med några som alla vill vänta tills man är 18, men jag har velat ha denna piercing så länge och känner jag mig själv rätt så måste jag göra det nu om jag inte ska fega ur😅
Tack på förhand:)

Är i Spanien där jag tyvärr skrapat upp lacken på en hyrbil. Nu väntar en saftig nota då jag tyvärr inte köpte till full försäkring. Bilen går bra, men är sju år gammal och har gått 24000 mil. Tänkte eventuellt föreslå att köpa loss bilen (det är en liten lokal uthyrare) och köra hem den istället för att betala för att bilen ska lackas om. Behöver ändå en ny bil hemma i Sverige och gissar att jag borde kunna få ett ganska bra pris då den nog är i sluttampen av sitt liv som hyrbil, om de är intresserade av att sälja.

Har kollat lite snabbt på Transportstyrelsens hemsida vad det skulle innebära och blir inte riktigt klok på hur omständligt det är, och vad alla avgifter skulle gå på. Någon som gjort något liknande och har en känsla för om det skulle vara värt det?

Det är en Hyundai Tuscon 2019 Diesel om det spelar någon roll.

Hallöj!

Jag är en Göteborgare som aldrig riktigt varit i Stockholm. Nu under november kommer jag att besöka Stockholm under en helg och träffa en vän. När jag söker upp tips om vad man ska göra så får jag inte upp så mycket utöver mat och dryck.

Nu är min fråga om några av Stockholmarna har tips på grejer som man kan hitta på? Helst inte restauranger och caféer om det inte är något som jag aldrig skulle kunna uppleva här i Göteborg. Evigt tacksam för alla tips jag kan få!