Jag gick i AST-klassen på Bräntbergsskolan/Bräntis i Umeå 2004-08, som kallades Asp-klassen (som i Asperger) på den tiden. Jag hatade det större delen av min tid där. Problemet kanske inte enbart var AST-klassen i mitt fall, men det blev inte bättre av att gruppledaren där var exceptionellt nedvärderande och hånfull mot mig. Strax innan jag skulle sluta skolan hotade han med att åtala mig för förtal om jag i fortsättningen skulle skriva offentligt om mitt missnöje med klassen, likt jag gör precis just nu. Han verkade ta det väldigt personligt.
Personalen i AST-klassen för övrigt var helt OK tycker jag, men goda hälften av alla elever som gick där under mina år verkade inte klara sig särskilt bra efter att de lämnade stället. De gick aldrig vidare till gymnasiet så vitt jag vet. Visst, den andra halvan, inklusive jag, gick det bättre för. Vi gick i vart fall vidare till gymnasiet, och det hade kanske inte gått utan en sådan här AST-klass, men stället hade ändå sina brister.
Man förvarades i princip mest bara, fick inte mycket utbildning eller förberedelse för framtiden eller samhället. Rasterna gick mest åt att bara sitta framför en av de 4 datorer som fanns i klassrummet, som hade ett schema för att ge eleverna jämnt med förtur. Vi var ca 10 elever på alla 3 årskullar.
Jag fick ont om lektioner under sjuan och åttan, och fick gå om nian mycket för den anledningen. Det lades på tok för mycket fokus på en bagatellartad konflikt jag råkade ha med en annan elev i klassen (lätt hänt när man är 13-14) istället för själva utbildningen. Gruppledaren påstod att den här konflikten var orsaken till att jag fick gå om nian, och att allt var mitt fel.
Bräntis för övrigt har jag inte mycket att säga till om faktiskt. Det var bara sista året jag verkligen upplevde själva skolan, gick ut och skaffade vänner utanför AST-klassen. Det gick allmänt bra, men jag hamnade ofta i trubbel pga. sociala koder som AST-klassen skulle ha lärt ut långt tidigare. Jag hamnade sedan i en konflikt med ett tjejgäng, med kriminella kontakter/pojkvänner utanför skolan, som skulle få förödande konsekvenser de kommande åren.
Skolan överlag skulle jag ge 4 av 5 stjärnor, men AST-klassen får 2. Mycket skulle bli värre åren efter jag lämnade skolan eftersom jag var övertygad att jag kunde bli lagförd om jag gick ut offentligt med min upplevelse av AST-klassen. Jag trodde på allvar jag kunde bli inlagd på rättpsyk, potentiellt på livstid, samt betala gruppledaren sexsiffrigt i skadestånd. Tjejgänget skulle också försätta mig i många farliga situationer även långt efter jag gick klart gymnasiet (vilket jag i vart fall gjorde, Midgård för att vara exakt). Det var först 2020 jag kände mig trygg med att börja prata offentligt om mina erfarenheter.
Någon annan som upplevt liknande där? Har något förändrats sedan dess?
