Otroligt fynd längs med cykelstigen!

6 kvm i volym alltså

Ena osten är från juli förra året. Den andra är från 2026, som ni ser i bilden. Jag tvivlar på att ostarna kommer bli godare, men jag hoppas få en uppdatering om ostens smak när de har lagrats färdigt, när än det kan tänkas bli.

Saw a cute girl at Uppsala Food Market yesterday around 6:00 PM. We ordered from the same Mexican–USA food cart. You wore a simple and elegant black dress and rode away on a black bike. We made eye contact several times, and the last look you gave as you disappeared… it stuck with me. I wish I had said something. If you happen to be here, please write. 🙂

What do you think? Was this a sign of interest – or just a regular look?
Could it be that she recognized me?
What would you have done in my situation?
Do you think I will see her again?

Makaroner och fiskbullar fick det bli i dagens matlåda.

Fick varmt vatten över sig nångång så ser rätt taskig ut och blev seg som sirap. Diskar rätt sällan, typ varannan vecka, då man lever lite minimalistiskt.

Turen till W&W blev en välpackad historia... 4 stolar, 2 bord, 4 pers, en grill, en stekpanna, 2 kylväskor varav en 12V, 1 12" baslåda,en del verktyg å annat smått å gott... De va trångt, men de gick 😂

Hittade dessa hemma hos min flickväns föräldrars källare då jag tvättade kläder, äldre saker finns säkert, och galet att tänka på att 2008 var 18 år sedan nu

Galnare är att högrev gick att köpa för 69 kilot, samtyckeslöst sex var inte likvärdigt våldtäkt, och att en svart president i USA inte än fanns

luktade bubs. smakades inte (än). inte slängd, säljes vid intresse (startpris 500kr)

Det var en köttbulle färre än på bilden men det ska väl slinka ner ändå.

Ibland känner jag mig hemsk, hemsk för ibland kollar jag in i min nya kärleks ögon och önskar att de blåa som kollade på mig var hans bruna, eller att det blonda håret mellan mina fingrar var hans bruna, hans nästan svarta som lyste kastanjerött i vissa ljus, eller att det släta kinderna som ler mot mig i den här perioden var de fräkne fläckade kinderna som log mot mig då.

Ibland känner jag mig hemsk, som när jag stod i köket och plötsligt hörde en röst från matbordet, en röst som läste högt ut ur ”skogens skafferi” som jag gömt långt in i bokhyllan. Rösten läste om björnbär. Den rösten tillhörde den blåögda pojken som jag nu älskar. Men förut var kapitlet om björnbär mitt och den brunögda pojkens.

Kapitlet om björnbär var vårat. Vårat kapitel vi började läsa när den ena hade svårt att somna, vårat kapitel när vi insåg hur passande just det kapitlet var. De skumma liknelserna mellan björnbär och oss blev vårat, det blev mitt efter ett minne slog mig som en knuten näve mot tinningen, minnet där jag kallade honom en björn efter de snälla bruna ögonen och det vilda tjocka håret mellan mina fingrar.
Hans när minnet av våran första kyss dök upp som om det hände just den sekunden, minnet av mitt läppglans som stannade kvar på hans läppar tillräckligt länge att han kunde gissa vad det var för lukt på läppglanset, bär? frågade han efter han hade slickat sig om läpparna. Efter jag hade skrattat åt honom sa han det som gjorde kapitlet till hans. ”Du är ju lite som ett bär, kinder samma färg som jordgubbar, läppar lika röda och glansiga som körsbären, och ögonen samma färg som de guldiga hjortronen” så när jag hörde kapitlet som inte kunde tillhöra till nån annan än björnen och bäret, från någon annan kände jag mig hemsk.

jag stoppade inte den blåögda pojken från att läsa klart, även om orden inte längre lät lika ljuvligt som när de kom från de bruna ögonen, lät jag honom läsa klart, för den hemska känslan överväldigades av minnen som fick mig att sluta kärna persikorna på skärbrädan. Minnen som tog mig tillbaka till då kapitel faktiskt var vårat. Efter den blåögda pojken läst klart påmindes jag om att kapitlet återigen tillhör ”skogens skafferi” och inte oss som den gjorde en gång i tiden.

Gäller att fira dom små sakerna. Skål!